Idag har utan tvekan varit en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Idag var jag och sa hejdå till min värdfamilj.

Det känns som det var igår jag fick ett email från cultural care där det stog "You have a match" Där står att The Stanzione family in NY is right now viewing your application. Jag var så excited. Vi böjade prata och jag bara visste att det var dom jag ville ha. Efter massa email och telefon samtal så valde vi varandra och det är det bästa som någonsin hänt mig.

Både jag och Kajsa spenderade hela eftermidagen och kvällen ute på Long Island hemma i huset idag. Kände hur mycket jag verkligen hade saknat alla när jag kom dit. Hela familjen var där + Reginas pappa. Vi åt middag, mös, flickorna visade mig hur dom äntligen hade fixat så dom har varsitt rum, dom visade mig mitt gamla rum som numera är ett mycket större lekrum, jag fick jättefina avskedspresenter och dom fick grejor av mig. Vi åt massa god mat och dessert. Det kändes bra att vara hemma igen, men ändå inte riktigt som vanligt. Konstig känsla.

Vi hade en jättefin sista kväll tillsammans och att säga hejdå och lämna var inte roligt alltså. Direkt när första kramen utgavs började jag lipa. Inte lite heller. Sydney var jätteledsen också. Ni anar inte hur jobbigt det var att veta att hon gråter på grund av mig. Lilltösen hade däckat i soffan så kunde inte riktigt säga hejdå till henne ordentligt. Gregg körde oss till tåget och hela bilresan och tågresan tillbaka till city satt jag och grät. Gregg berättade för mig att det varit jobbigt sen jag stack med dom nya barnvakterna för ungarna gillar inte riktigt dom och dom saknar mig. När jag sa hejdå till honom så sa han till mig "you saw how happy they were when you came and how sad they were when you left, they really love you and you are so important for them" Tårarna vill inte ta slut alltså. Någon hade kunat sätta en kniv i bröstet på mig, för detta är nog jävligt nära den känslan.

Jag kommer att sakna dom. Att ha dom i min vardag. Att vara en del av deras familj. Att bara gå upp på morgonen och mötas av en glad Regina som säger godmorgon eller barnen som sitter och kollar på Sponge Bob. Jag kommer att sakna att göra flickorna redo för skolan. Att stå och diskutera med Syd hur hennes hår ska sättas upp. Jag kommer att sakna att stå och vänta på dom efter skolan vid buss stoppet. När dom hoppar av och man får en bamsekram och puss. Jag kommer att sakna att sitta och läsa böcker med dom, se filmer, leka lekar, spela wii, måla, leka ute vid poolen, i snön och med grannarna. Jag kommer att sakna varje kväll när Regina och jag hade våra mysiga talks, tv tittande och matlagande. Jag kommer att sakna Greggs roliga skämt och alla gånger vi asgarvat vid middagsbordet. Sakna vovvemys stunderna. Jag kommer sakna kvällarna jag passat flickorna. När vi gått ut och ätit, kollat på en film hemma och bara myst. Sakna min lilla tös när hon säger till mig hur trött hon är och att hon vill gå och lägga sig. Känslan när hon lägger sitta lilla huvud mot min axel och slår armarna runt min hals. När hon ligger och klappar min arm tills hon somnar. Jag kommer att sakna deras kramar som alltid får en att må bättre. Jag kommer att sakna allt. Hela familjen, för numera är dom mina. Och jag kan inte fatta att jag inte ska få träffa dom varje dag längre. Det gör fruktansvärt ont. Dom är världens bästa människor. Jag vill inte vara så långt ifrån dom. Jag vill kunna gå över och snacka med Syd när hon vill prata, vara där och se lilltjejen lära sig att läsa. Jag vill vara där för dom och det tänker jag vara resten av mitt liv, även om det är en miljoooooon mil iväg.

Jag vet att vi snart träffas igen och att det inte tar slut här. Men när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att bo och ta hand om flickorna så igen, får det mig att vilja bryta ihop. Jag älskar min familj här, mer än jag någonsin vågat tro att jag skulle göra. Jag är evigt tacksam att jag fick in dom i mitt liv och att jag fick bli en del av deras. En dag snart kommer jag väl att lära mig att leva med saknaden och det faktum att inget varar förevigt, men tills dess vet jag inte hur jag ska klara mig igenom allt detta. Som tur har jag Kajsa som förstår mig utan och innan, det är jag såååå glad för.

Förhoppningsvis väntar nu några fina sista dagar i NY. På torsdag är det dags att ta farväl av favorit staden också. Det blir mycket goodbyes denna veckan mina vänner. Inte riktigt en av mina favoriter. En dag är jag tillbaka här dock. En dag så kommer jag att kalla New York hemma igen.